I ganska många år har det varit populärt att lära sig känna igen ”den andra” – artiklar och böcker har översvämmat marknaden med rubriker som: ”Så identifierar du en narcissist, psykopat, gaslighter, eller energitjuv.” Vi har lärt oss att scanna av våra medmänniskor enligt psykiatriska mått och populariserade diagnoser, inte sällan med ett tydligt syfte: att slippa känna oss maktlösa, att få kontroll. Kanske också med övertygelsen att den som gör diagnosen gör det från en plats av föredöme.
Barnen kommer hem med självskattningsformulär: ”Om du inte kan fokusera, om du ofta missar att planera, om du känner dig splittrad – då har du nog ADHD.” Samtidigt gör vuxna motsvarande skattningar i form av memes, poddar eller TikToks som bekräftar att just deras tendens att undvika ansvar eller känna sig överväldigad i konflikter beror på att de är ”HSP”, ”ambivalenta”, ”autistiska” eller ”drabbade av CPTSD”.
Det finns förstås en plats för neuropsykiatriska diagnoser. Många har fått verklig hjälp tack vare dem. Men någonstans längs vägen började vi använda psykologiska etiketter som identitet, inte som verktyg för utveckling. Vi sökte förståelse – men tappade bort ansvar.
Och mitt i allt detta – i diagnosernas och självdefinitionernas era – saknas ett begrepp som en gång var självklart: mognad.
Inte mognad som ett akademiskt begrepp eller som personlig stil. Utan mognad som den enkla, men svåra, processen där man ställs inför något svårt – och väljer att inte fly.
Mognad är det som händer när man låter verkligheten påverka en mer än sin självbild.
När man sätter något större än sina rädda känslor i centrum.
När man övar på att bli pålitlig, disciplinerad, ansvarsbärande – inte för att någon säger åt en, utan för att man vill leva i en värld där andra kan lita på en.
Mognad uppstår när man mäter sina effekter, inte sina ambitioner.
Det är obekvämt. Och det är sannolikt därför det är så frånvarande i samtalet. För det är inte ett tillstånd man är i – det är ett val man gör om och om igen.
Livet förr var hårdare men kanske lättare på en punkt: man kunde inte välja bort ansvar. Man var tvungen att arbeta, att ta hand om andra, att vara behövd. Man blev tvungen att växa upp – inte för att man kände för det, utan för att man inte hade råd att låta bli.
I dag kan man leva i årtionden utan att någon förväntar sig mognad. Man kan definiera sig ur ansvar. Man kan omge sig med andra som också flyr, som bekräftar att det inte är något fel på en – man är en i gänget. Online hittar du lätt 100-tal som är som du. Oavsett hur du är.
Och det är kanske den största psykologiska fällan i vår tid: att förväxla gemenskap i undvikande med att finna rätt väg.
För verklig trygghet, verklig frihet, verklig närhet – byggs inte där.
De byggs där människor vågar säga:
”Jag har brustit. Jag har en påverkan. Jag vill göra bättre. Och jag vet att det inte är någon annans jobb än mitt att få det att hända.”
Det är där vuxenhet börjar.
Och det är där mognad, sakta, börjar slå rot.
0 kommentarer